Orienterartjejen
Comments(2)Det är en helt underbar senvårs- eller försommardag. Jag vet inte exakt var datumgränsen går, men det tycker jag spelar mindre roll i detta sammanhanget, för oberoende av var i almanackan vi befinner oss är det ett underbart väder i alla fall. En strålande sol som bara vräker ner värme från en klarblå himmel. Helt vindstilla är det och fåglarna som sitter i nästan varenda buske och träd gör allt för att överrösta varandra med sin vackra vårsång.
Eftersom jag liksom så många andra är arbetslös, är jag ute och strövar omkring i naturen. Det är något som jag älskar och njuter i fulla drag av att göra, så då ett sätt är jag faktiskt tacksam för att jag inte har något arbete. Tråkigt bara att arbetslöshet alltid skall ha en i det närmaste tom plånbok i sällskap.
Nästan jämt när jag är ute i ”bushen”, som jag brukar säga när jag är ute i naturen och strövar omkring, går jag helst i orörd mark och så också i dag. Efter det att jag har trängt mig igenom ett extra risigt terrängavsnitt på toppen av ett litet berg hittar jag mitt inne i den snårigaste delen av buskskogen en sådan där trekantig röd/vit orienteringsskärm med vidhängande ”stämpel” och jag mumlar tyst för mig själv: ”Stackars orienterare, banläggaren gör då allt som står i hans makt för att djävlas med dom,” och kommer genast att tänka på mina egna vedermödor i orienterandets svåra konst på den tiden när jag låg i ”lumpen” och hade en rytande furir i bakhasorna.
Medan jag tänker vidare på detta, för min del nu avklarade helvete, går jag ner i dalen framför mig och upp på nästa lilla berg, som förresten verkar vara en tvilling till det första vad snårigheten beträffar, och när jag står på toppen av det andra berget tänker jag: ”Precis som ett par jättestora kvinnobröst ligger bergen här.” Och med min snuskiga fantasi vilt flödande tänker jag vidare: ”Kan det vara en forntida jättekvinna som har blivit förstenad liggande på rygg här?”
Ivrigt spanande försöker jag att upptäcka resten av henne, men buskskogen är för tät för att jag skall kunna se några konturer av hennes kurviga kropp. Det enda jag kan se är en kulle som i så fall skulle kunna vara hennes mage och jag går dit för att försöka att hitta någon form av grotta som i så fall är hennes förstenade fitta, men hittar naturligtvis inte något i den vägen.
Snart nog tröttnar jag på att leta vidare efter något som jag ju ändå vet att aldrig har funnits, utan lägger mig i stället i det spirande gräset i en liten glänta och låter vårsolen värma min efter vinterkylan stelnade lekamen och bara njuter av tillvaron.
Troligtvis dåsar jag väl till en stund utan att jag är medveten om det, för med ett ryck vaknar jag upp ur mina drömfantasier om unga kåta knullglada jättekvinnor av att en livs levande sådan kommer utrusande i gläntan där jag ligger. Ja, inte en jättekvinna alltså. Snarare tvärt om. Nej förresten, det är inte en dvärgkvinna heller, för det måste ju vara motsatsen till en jättekvinna, utan det är en helt vanlig kvinna. Eller rättare sagt, en ung tjej. En orienterartjej i ca. 15-16: års ålder skulle jag gissa.
Men det ser jag inte med det samma, yrvaken och bländad av solen som lyser mig rakt i ögonen där jag ligger. Först när hon ställer sig framför mig så att jag kommer i hennes skugga ser jag henne tydligt. Det första jag lägger märke till är hennes intensivt röda hår, som hon säkert har blivit retad för många gånger, men som solen nu lyser igenom så att det står som en gloria runt huvudet på henne. Det är en härlig syn där hon står i motljus framför mig med sitt lilla vackra huvud lite på sned medan hon iakttar mig där jag ligger och svär för mig själv för att jag inte har kameran med mig, jag som kallar mig ”frilansfotograf”.
Jag skulle gissa på att jag ser lite dum ut där jag bara ligger och stirrar på henne utan att säga ett ljud, och innan jag hinner öppna munnen för att förhoppningsvis få sagt något vettigt frågar hon flämtande:
Snälla du, har du sett en sådan där röd/vit skärm som vi orienterare brukar springa omkring och leta efter någonstans i detta här satans djävla förbannade helvetes terrängfanskapet?
Oj oj oj, vilket vokabulär hon håller sig med fast hon inte är äldre. Småskrattande åt hennes ordval och något bistra uppsyn svarar jag:
– Jovisst har jag sett skärmen som du letar efter, men i samma andetag fortsätter jag: Är det inte är fusk om jag visar dig var den är?
– Jovisst, erkänner hon svagt rodnande, det är fusk, men du måste helt enkelt tala om för mig var den är någonstans.
Men så börjar hon helt plötsligt, till synes utan någon som helst anledning, att gråta. Först kommer det bara ett par ensamma tårar trillande ner för dom rodnande kinderna, men ganska snart skvalar det på riktigt ordentligt.
Nu sitter jag i knipan, för hur man skall behandla gråtande fruntimmer, unga eller gamla, är inte min starka sida, men efter att jag har fumlat fram näsduken ur jeansfickan tar jag henne i handen och drar ner henne i gräset jämte mig och försöker så gott jag kan, mot bättre vetande, att torka bort hennes allt mer ymnigt flödande tårar.
Ganska snart får jag den uppfattningen att så här måste Perseus ha känt det när han försökte att hugga av Medusan hennes ormhår, för det sägs ju att när han högg av ett växte det genast ut två nya i stället. Ekvationen är ju enkel. 1, 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256. Osv. Osv. Ganska snart är näsduken drypande våt, och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag skall göra. Jösses, hon måste ha en inbyggd vattentank med läckande kran någonstans i kroppen. Det är tydligen inget annat att göra än att vänta tills det sinar automatiskt.
Så småningom tar tårarna slut och hon lugnar ner sej såpass att hon utan att jag behöver fråga börjar berätta om sina bekymmer. Utan att gå in på allt för intima detaljer blir det i sammandrag att hon heter Petra, är 15 snart 16 år, samt att när hon och dom andra tjejerna i klassen tittade på kartan före orienteringen tyckte alla hennes kompisar att det verkade jättesvårt, men då hade hakan sluntit på henne och utan att det egentligen hade varit meningen hade hon sagt att dom 10 kontrollerna skulle hon kunna hitta hur lätt som helst.
Nu hade hon hitta 9 av dom utan allt för stora svårigheter, men den tionde verkade att vara som uppslukad av jorden trots att hon har kryssat fram och tillbaka över det här helvetets förbannade området där den skall finnas i långt över en timmas tid, och hon vågar inte ens tänka på hur det skulle komma att bli i skolan i morgon när hon kommer tillbaka utan att ha hittat alla 10 kontrollerna.
På grund av sin stora trut och fladdrande tunga kommer hon ju att få så många gliringar och tråkningar av kompisarna att hon hellre lägger sig här ute i skogen och dör. Som avslutning på hela ramsan säger hon:
– Du får precis vad du vill ha av mig, bara du visar var den där helvetes satans skärmdjävlen hänger.
Hitintills har jag inte haft en enda baktanke med mina försök att trösta henne, men det vore ju stor synd och skam om sådana små söta rara ärtor skulle bli liggande här i skogen till ingen nytta, så därför svarar jag:
– Flicka lilla. Lova inte mer än du kan stå för. Tänk på att munnen din redan har glappat en gång för mycket då dig i dag.
Utan att släppa mig med blicken och utan den minsta darrning på rösten på rösten svarar hon med eftertryck:
– Jag menar vad jag säger!
Jag är ändå inte riktigt säker på att hon är medveten om vad det är hon lovar mig genom att säga som hon gör, men för att klargöra detta för henne svarar jag halvt på skämt, halvt på allvar:
– För det första är jag tillräckligt gammal för att vara farfar eller morfar till dig, och för det andra skall du veta att om det är något jag gillar bättre än att ströva omkring i skog och mark, så är det riktigt unga slanka snygga små söta tjejer. Alltså sådana som du. Det brukar jag konsumera ett par tre stycken till varje frukost.
Hon bara fnissar till svar, men låter sig inte skrämmas, utan fortsätter lugnt och om möjligt ännu mer beslutsamt att upprepa samma sak, medan hon har sina klargröna ”kattögon” stadigt fästade vid mina.
– Jag menar precis vad jag säger. Vartenda ord!
– Jag tror dig lilla kissemissen, svarar jag med ett snett leende och klappar henne lätt på kinden.
